Protein mot chokladsug

Protein mot sötsuget

Fick till en rätt kul text åt en kund om vårt protein. Kul, lite lärorikt och inte allt för säljande. Precis som det ska vara :-) Här är stor bild.



Jag tog fel buss och fel tåg. Rena undret att jag kom till jobbet.

Ja, så är det. Jag missade första bussen och tog den som gick 30 minuter senare. Men då tog jag fel buss och hamnade i Skänninge, där det blåste kallt.

Men inga problem. Jag var vid gott mod. Från Skänninge går det tåg till Motala. Synd bara att jag steg på fel tåg.

Tåget gick visserligen till Motala dit jag skulle, men jag hamnade på Bergslagsdiagonalen istället för Östgötatrafiken, och där gäller inte mitt årskort.

Jag bad att få köpa en biljett, men tågvärdinnan (som konduktören heter numera) knyckte på axeln och gick sin väg med en kommentar att det gick för den här gången.

Jaha. Då vart man fripassagerare då, men det var inte det värsta. Det värsta var sättet som jag stammade med gäll stämma.

Jag antar att jag både såg ut och pratade som Melvin i Office Space (mannen som sitter ner).



När jag kom fram till Motala gick jag till jobbet. Tyvärr var jag så pinknödig att nöden inte längre hade någon lag. Jag tog skydd bakom en bro, och gjorde det jag var tvungen att göra i allsköns ro, då en cyklist kom cyklande förbi och skrek:

NÄÄÄÄEEEEFFFYYYYFAAAAN!

Jag kunde göra annat än att hålla med. Jag ville springa efter och säga: Jag håller meeed! Men det gjorde jag inte.


Bra MovNat-övningar att göra varje dag





En sagolik konsert med Jönköpings Sinfonietta




Alla som har fått en symfoniorkester att skapa och spela nyskriven musik åt en saga som de har skrivit, räck upp en hand!



Jag behöver en personlig assistent, är det du?

Jag behöver en personlig assistent som gör mitt liv förutsägbart och tråkigt. Vill du ha jobbet? Du får betalt i form av mat och husrum (= grönkålssmodi och sova på soffan).

Jag skulle till Reservatet STHLM i fredags. Och givetvis steg jag på fel buss. Jag skulle till Linköping för att åka med tåget, men istället vaknade jag upp ur min meditation av att bussen stannade i Vadstena och jag skrämde chauffören som trodde han var ensam.

Som tur var skulle han åka till Linköping, så jag fick hänga på gratis. Tyvärr kom jag dit en timme försent, så mitt tåg hade redan avgått. Som tur var hittade jag ett annat tåg. Jag hade ingen biljett till det, men det löser sig nog, tänkte jag. Och jag fick rätt!

När konduktören kom var jag djupt försjunken i en god bok, och det räckte. Och tåget som jag åkte med var ett snabbtåg, så jag kom fram tjugo minuter senare än beräknat.

Lika bra gick det på hemvägen. Då steg jag på fel tåg. Jag tyckte det var så skönt att tåget redan stod på perrongen och satte mig belåtet tillrätta. Då gick tåget, 25 minuter för tidigt. Visserligen är inte SJ kända för att hålla tiderna (inte jag heller) men när tåget går FÖR TIDIGT finns det all anledning att känna sig orolig.

Den trevliga konduktören skrattade åt mig och sa: Inte nog med att du tog fel tåg, du satte dig i fel klass också, haha!

Jag hade visst av vana och gammal hävd satt mig i första klass, men den goda nyheten var att tåget gick åt rätt håll, och det här var också ett snabbtåg, så trots att tåget var 30 minuter försenat kunde jag kunde stiga av i Norrköping som planerat en timme tidigare än planerat.

Mitt rätta tåg skulle gå direkt till Motala, men eftersom jag var så tidig hoppade jag på ett annat tåg, som gick till Mjölby... det lilla stationssamhället som gjordes odödligt i Ture Sventon i London. Jag hade förstås ingen biljett för det tåget, men den trevliga chauffören såg bara på min felaktiga mobilbiljett och sa att jag skulle byta i Mjölby, sen gick han och hotade 20 skrålande killar att han skulle slänga av dem om de inte ställde i från sig ölen.

I Mjölby bytte jag tåg igen och hamnade åter igen på ett tåg som jag inte hade en giltig biljett till, men det trevliga konduktören såg bara på den och nickade, sedan gick han för att ta hand om 20 avslängda killar som valt att följa efter mig.

Efter tre minuter hoppade jag av i Skänninge där det väntade en limousin i form av en buss som tog mig ända hem, två timmar tidigare än planerat, så jag hann se Downtown Abbey.

Tänk att man kan vara så snubblande nära demens vid pass fyrtio år. Hur kommer det se ut när jag är 45? Som du märker är mitt liv fullt av äventyr och oförutsedda händelser. Så ditt jobb som min personliga assistent (kan du börja på måndag) blir helt enkelt att göra mitt liv tråkigt och förutsägbart.

Men jag hade ju tur som kom med ett senare tåg till stan. För då slapp jag springa vilse i väntan på att min polare Stefan skulle dyka upp på avtalad plats. Istället stod han och väntade på perongen och ledde mig i handen till Sveriges bästa hamburgerställe.

Vi har en plan, nämligen, att testa att lyxhamburgarrestauranger i stan. Tyvärr är vi så jäkla trendkänsliga att vi påbörjad vår plan just som lyxhamburgare är det mest inne som finns på innekrogarna, så vår lista med fem ställen vi skulle besöka utökas med typ 5 nya ställen varje månad.

Nu skulle vi då prova den bästa av de bästa. Så vi ramlade in på Flippin Burger frampå fredagskvällen och möttes av två timmars väntan på ett ledigt bord. Så jag föreslog att vi skulle dra till Diplomat på Strandgatan istället...

Nu låter jag förstås väldigt bevandrad bland Stockholms bättre ställen, men sanningen är att jag aldrig hört talas om Diplomat fören en timme innan då jag fick vet att en annan gammal kompis jobbade där som värd och att de hade bra hamburgare.

Att jobba som värd innebär visst att man bara drar omkring och är trevlig mot gästerna och hjälper till ibland där det behövs och är en trygghet för personalen i fall nån gäst blir berusad eller otrevlig. Nu visade det sig att gästerna på Diplomat nästan aldrig blev fulla och otrevliga, med den trevliga konsekvensen att min polare Usama kunde ägna en ganska stor del av sin betalda arbetstid med att hänga med mig och Stefan och prata om diverse väsentligheter medan vi mumsade på våra 225-kronorsburgare. Mest pratade vi träning och jämförde nära-döden-upplevelser.

Diplomat var ett trevligt ställe. Först och främst klarade de det första provet – de släppte in oss. Om du känner mig vet du att jag mest av allt liknar en borttappad luffare som inte hittar hem. Min vän Stefan är visserligen företagskonsult, föreläsare och författare och en massa andra tjusiga titlar, men privat ser han ut som en övervintrande baglady på fyllan. Det senare beror på att han envisas att vingla omkring på svindyra MBT-skor som en del av sin träning.

Men vi blev insläppta ändå av en trevlig värdinna som gömde undan oss i barens mest avlägsna och mörka hörn (antagligen med hänsyn till de andra gästerna). Och där satt vi sedan och hade trevligt medan cocktailklänningarna böljade förbi oss och champagnen flödade i restaurangen.

Och den här gången var 225-kronorsburgaren riktigt bra. Förra gången vi inmundigade så mycket pengar vär för nån månad sedan. Då hade jag hört av mig akut och sagt att jag kommer 22.30, vart ska vi äta? Då fastnade vi för AG.

Det bästa sättet att ta sig fram i Stockholmsnatten är inte att åka taxi, har jag märkt, eftersom de som kör taxibilarna envisas med att ta betalt. Nej, en äkta löpare springer förstås vart han än ska.

Så nån gång efter elva på kvällen kom jag fram med min löparskor och huvtröja och ryggsäck på ryggen, svettig och glad och hälsades glatt av Stefan i kortbyxor.

– Vi går väl in då? sa jag. Vad är det här de har på dörren. Michelinstjärnor. Och så många? Undrar om de har goda hamburgare.

När jag steg in i och såg alla bord med vita linnedukar så var jag för en sekund orolig att bli utslängd, men så tänkte jag att de allra mest rika och förnäma människorna aldrig brydde sig om att klä upp sig för en sån futtig sak som att käka på en Michelin-restaurang, så kan kanske kunde passera för en sådan?

Det gjorde jag inte. Men som tur var hade jag redan hunnit slå mig ner och börjat ropa på mat innan hovmästaren hann upptäcka vad katten hade dragit in, så jag fick stanna, och där satt vi till de slängde ut oss för att de ville stänga.

Men det var då och nu är nu. Efter en trevlig kväll på Diplomat var jag fast besluten att särpa till mig och vakna tidigt så jag inte skulle missa min kurs i barfotalöpning som var hela resans mål. Jag tog hjälp av SL-mappen kompletterad med noggranna instruktioner om exakt vilken trappa jag skulle ta och vilket håll jag skulle svänga åt.

Vad min noggranna vän glömde informera mig om var att det inte var tunnelbanan jag skulle åka med där det går ett nytt tåg var tredje minut. Nej, jag skulle åka Saltsjöbanan mot Solsidan. Och det visade sig vara ett gammalt lok från krisåren 1944 och bara gick en gång i timmen på helgen. Och eftersom jag missade tåget jag hade tänkt åka med så fick jag glatt vänta 45 minuter på nästa.

Sedan åkte jag till nån öde plats i skogen (jag svär att jag hörde en varg yla) där de gjorde ett fångutbyte och jag klev på ett annat skrangligt tåg som såg ut att falla samman när som helst. Efter en mild tillrättavisning av den trevliga konduktören att jag inte fick ha fötterna på sätet kom jag till slut till en hållplats med det romantiska namnet Tippen, hela tjugo minuter försenad.

Jag visste att den där förseningen skulle formas allas uppfattning om mig. Jag var den som kom sist, då alla redan presenterat sig. Och hela dagen var jag som ett fladdrande ljus som stundtals lyste klar, och stundtals var nära att slockna. Jag var alltid sist och ibland helt osynlig.

Som när vi inledningsvis skulle springa på löpband och blev filmade. Vi bytte om på gymmet och sprang. När vi skulle tillbaka till kurslokalen såg jag att alla tog sina väskor och gick in. Då kom jag på Stefans förmanande ord (och mammas) att nu var jag i Stockholm och det gick inte att lämna väska och kläder och telefon och plånbok och Förbundsarken hängande på en krok i omklädningsrummet. Och när jag rafsat ihop de av mina ägodelar som fortfarande fanns kvar hade gänget hunnit låsa in sig så jag fick banka på dörren och be om att bli insläppt.

Mina kurskamrater började till slut tycka synd om mig och försökte hålla koll på mig.
– Här är vi Christian, kunde någon säga.
– Tack, Christer heter jag.
– O förlåt, Sebastian menade jag...

När vi var klara för dagen skulle det tas gruppbild, som jag inte kom med på, så klart. Jag hade stannat kvar för länge och pratat med en supertrevlig reumatisk IT-konsult som sett en dokumentär på teve och ville förändra sitt liv och käka stenålderskost och öppna en butik som sålde löparskor. Trots att han innan dagens kurs inte hade sprungit en meter!

Sånt händer bara i Stockholm. Han visade mig bilder på sin lägenhet som var fylld med skor från golv till tak och bilder på olika lokaler som han tittade på. Jag nickade uppmuntrande och bjöd in mig själv på den kommande invigningsfesten och missade gruppfotot.

Sist och osynlig. Det sammanfattar rätt bra vem jag är just nu. I dag är det söndag och min plan för dagen är att ta det säkra framför det säkra och stanna inomhus hela dagen.

Hamburgare på Diplomat med Stefan Engseth och Usama Aziz.

Hamburgare på Diplomat med Stefan Engseth och Usama Aziz.